du skriver verser med perfektion
du låter soluppgången älska i ditt hår

och du tar mig i din hand
flätar ihop oss

du låter mig vila mot ditt bröst
och ger mig tro igen
du låter mina sorger få skrika
och du låter mina gardiner
leka som ett skogsrå i natten

förundran över allt som var perfekt
hur kunde du kalla mig vid namn
och ord som aldrig fanns
du fick mig alltid att tappa andan
av alla ord du uppfann

du vilar din mjuka kind
mot kuddarna så vita
du flätar mina fingrar
med dina

du gör mig levande

igen