De var glömda. Satt i varsin linda. Armar i kors. Hos varsin
livslina. Två motsatser som skulle ge dem var de inte kunnat
ge varandra.


Julie och Julian. Två stackars barn.

Som tappat det viktigaste hos sig själva, som de saknade och
behövde av varandra.

Du då. Jean kunde det där. Han som kunde uttala det trots
att han inte sopat upp framför egen dörr.

Som kunde kalla Julie för stolt. Som kunde anklaga henne i det oändliga.
Fanns det något han glömt. Något litet han inte utnyttjat. Som att först
hylla hennes klokskap. Som när klokskapen drabbade, lika lätt kunde utnyttja
det faktum att hon snart var terapeut.

Julie som inte sopat upp framför den egna. Då hon inte satte stopp.
Som lät Jeans alkoholism få fortskrida. Som aldrig stängde en dörr.

Som väntade och väntade på en man i en process. För att hennes
rädsla var skökans,

att förlora, bli ensam. För att Julie inte vågade leva som om hon ägde sitt
eget liv,

Nej Julie är som kvinnan, den medberoende,
kulturella lindans kvinna,
den som vårdar det hon inte vårdat inom henne,


Julie är skökan. Den hon flydde från och avskydde.

Julie är inte Jeans motsats. Julie är Jean och hon är skökan.


Julie är människan. Den odöpte.