jag bär tusen ton stål i varje cell i min kropp

ni frågar mig om jag klarar mig

hur det går med de dagliga sysslorna

ni ler och era blåa ögon lyser

jag letar efter rätt ord

vänder och vrider

på näsdukarna ni ger mig

när ni tror att jag har nått min bristningsgräns

är för stolt för att någon ska få rädda mig,

för att "pappor" ska få räcka mig femhundringar och stryka mig över kinden

jag vill tro att detta går över

att jag inte behöver er

mitt leende har blivit utnött

jag snärjer in mig i ett skyddsnät

jag snärjer in mig i en hinna av likgiltighet

döda leenden skrämmer mig

luftkonditionerade mardrömmar

rum där jag sitter av tid

för att ni ska få nöjet att känna att ni gör ert jobb 

så ler jag lite till

dör lite till

snärjer in mig lite till