Älskade vet du

Har jag hört att sjömännen seglade längs med stjärnorna hur det nu är möjligt då universum ständigt rör sig. Verkade det så enkelt med tre slag och allt var stilla, vet vi att livet inte är så. Hur bedrägligt lugn en yta kan verka då natten stillar all oro därunder.

For de ofta sjömännen med enbart stjärnorna som vägvisare men det historien inte berättar om är alla de nätter då himlen var molnig, kan det verka som en löjlig sak i det hela. Men vad gjorde de då?

Himlen är mycket sällan helt stjärnklar. Och det ligger många sjömän på våra havs bottnar men det pratar vi aldrig om och kanske är det så att vi blundar för det vi inte vill se.

Ville jag segla längs alla dessa stjärnklara hav utan att förstå att varje moln dolde allt jag ville se. Och det jag glömde att säga dig var att under en av de där sommarnätterna när jag låg på rygg i havet och såg på stjärnorna förstod jag det utan att förstå.

För vi är så små och kanske enbart därför hittar hem för att vi har en känsla av vart vi borde vara på väg. Är det nog så med kärleken , en slags himlaekvation vi inte kan lösa eftersom svaret är så nära att vi kan ta den i vår hand om vi bara törs.

Snurrar vi vidare i vår vintergata mot ett oundvikligt slut. Till stjärnhavet i våra själar utan namn där vi människor älskar och är så trasiga för att vi gör det. Gör det ont att vara människa, och att kunna se stjärnorna utan att kunna röra vid dem.

Är det kanske så min älskade att stjärnorna avundas oss och haven vi kan bada i, vattenfallen vi kan ta på och de där underbart djupa sjöarna vi kan svalka oss i. Het hud mot svalt vatten och det är därför de blinkar åt oss att se vidare, i den helheten vi nu är en del av.

Ville jag försöka lösa den, Riemanns diff. Men det är som att försöka förstå hur sjömännen kunde ta sig hem trots månader av moln. Ibland skapar vi människor saker som inte finns svar på trots att allt vi borde göra är att häpna över den hastighet vår planet rör sig med.

Bryr du dig inte om alls mina teorier, över huvud taget. Tålmodigt lyssnar du till allt jag säger, säger; gumman du vet att jag inte delar ditt intresse och jag vill bara få älska dig.

Är du så vackert jordbunden och jag en del av himlens ekvation utan svar. Finns det inget större än när du kysser mig och tar min hand i din, eller känslan av hur du lyfter upp mig mot din höft och jag svär på att jag då löst den.

Riemanns diff, och att det inte alls har något med matematik att göra.