Kanske borde jag gjort så andra val, än att älska. Hur det nästan kostade mig mitt liv.

Lägger jag åren av ångest och självmordstankar bakom mig, väljer livet, det enda jag vet om att jag egentligen har.

Väljer jag bort att vara småsint och egoistisk. Låter livet bara vara som det är. Ser jag varje människa jag möter, stannar kvar en stund i deras aura och försöker ge något tillbaka. 

Ett leende och vidöppna blåa ögon räcker långt. Stannar jag gärna kvar i en människas ögon och låter min själ möta......människor. Är de så vackra, en kassörskas händer som slår in mina varor, kanske lika starkt som hon möter sitt barns händer.

Livet är en EAN-kod och hur mycket jag än försöker förstår jag inte det svarta mot det vita. 

Vet jag bara hur det är att älska villkorslöst och de åren jag ägnade mig åt att just inte göra det, återstår bara jag nu som gör just det.

September och dess krispiga vindar och hur livet och kärleken bara tar tag i mig, hur jag älskar mina skor möta skogens doft. Havet som leker tafatt med mitt hår och jag vet att jag är rikast i världen.

Jag kan andas, jag älskar.

Blippar jag till på mitt liv och displayen visar att det är ovärderligt.