Fröken Julie skriver sina manus
på spår. Söker upp enslig plats.
Så gott det går. En värld att beskriva.
Finns så många. En morgon där tanken
hoppat över barndomsvikar trånga.

Lidandet. Det formen trängtar efter att
fånga. Lyckan och de lager utav knoppen
innan den kan fångas.

Vi har så brått, tid så knapp.

Som livet. Dess begränsning. Ofattbart
att fånga. De olevda liv vi alla lever.
De liv vi lever medan vi drömmer om
de andra. De utslätade. De jagade, det
fångna.

Fröken funderar på att ge Julie ytterligare
en sorts chans. Låta hennes värld förlängas

innan hon åter blir brud. Vigd. Döpt i
det vigvatten vi namnger kärlek.
Av sekulariserad variant. Där inte ens prästen
kräver trohet inför guden,

Lever kärleken i samma land. Ett landskap
utan bibel, där moralen bländas icke återgiven,


Den stora fröken i Julie

äger något som Jean bidragit till


ni läsare som inte blundat

kan här se att kärleken har formats


det finns måhända något gömt,
bakom det vi ägnar drömmar åt,

något som vi allra helst vill glömma


Fröken Julie kan plockas isär, skiljer
sig inte markant från en glaciär,

Människan


lever inte lösryckt i sin biotop

hänger sig uti rep i tak
om någon beståndsdel saknas



Ibland vill människan bara knulla


jaa viskar Jung


I ett enkelt ragg finns där ofta
djup som bottnar i någon slags
dunkel saga,



människan är


Vad är hon utan människan