Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Som att tvingas sluta röka men inte vara medveten om när man tar sin sista cigarett

Jag lämnar landet om 32 dagar, och är borta i 214,
så jag förstår om du inte vågar vara med mig.
För jag vet hur ont det gör när hjärtan går sönder och det är självförvållat.

Men du kanske trodde att våra hjärtan skulle vara starkare nu, bara för att de inte hunnit känna tillräckligt mycket än. Men mitt hjärta känner så fort, så det var nog kört
redan efter 24 timmar.

Vi satt nere på kajen vid Gamla stan, och du tittade på mig med dina blåa ögon och allt var så fruktansvärt jobbigt.
Jag ville kyssa dig, men fick inte. Kunde inte.
Jag satt där och kom ihåg vår sista kyss, och började nästan skaka i kroppen när jag insåg att det inte skulle hända igen. Du satt bredvid, men dina läppar var så långt bort.

Det gör till och med ont att skriva ner det. För när jag skriver så tänker jag, och när jag tänker så minns jag, och när jag minns så blir det snudd på outhärdligt.
Jag hade inget val alls där på kajen. Ingen som helst chans till att få dig att ändra dig och vara med mig i 32 dagar till. Det hade ju kunnat bli så fina dagar.

Men nu var jag tvungen att sluta röka, helt utan förvarning.




Fri vers av Den som skriver
Läst 168 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2012-08-22 09:17



Bookmark and Share


    Underfrusensol
Minnen! Satt på kajen vid gamla stan sista kvällen med en person jag en gång kände och hon skulle resa iväg. Dessutom hon var även tvungen att sluta röka:) Dock var det inte hennes sista cigarett :) Tyvärr var jag den blåa ögon
2012-10-28
  > Nästa text
< Föregående

Den som skriver