Gick på avsidesvägar
han var alltid med

det finns som en levnadssvärta i
de steg som tigs
som om mänskors hjärtan töms
i klungans steg




fråntaget och utarmat
skälvande och tungt

var mannens rädslor
de han hade gömt

ska en människas yttersta ansvar
ytterst sett vila

i att förlåta en annan människas
rädsla, hans förtvivlan



Fröken Julie har rädsla kvar

den som finns kvar kan hon hantera
den är som döden

bar



När kroppen saknar Jean
finns där en ensamhet


när livet ej kan fortgå
finns där en inre strid

Julie var kvinnan med ett
svärd en lans



i trots mot sår som blöder


i ett patriark