De döda frostande löven, ni viskar till mig,

ömt kallt även bedragande varför lockar ni?

Plågar och retar ständigt, finns ingen friskhet endast sprickor.

Viska till mig eran skönhet av färg i sprickornas land,

mitt hem är icke här.

Min värld visar inga sprickor, hål eller skuggor,

bara helheten av rosornas perfektion samt ljuva doft med farliga leenden.

Låt min själ befrias och vila i denna valda sanning,

kasta sedan vidare skalet där det skapades i en falsk värld.