Vinden

lade knottrig hud runt den
sena årstidens kämpande
grönska, den som in i det sista
längtat,


Benen som hade upphört att sprattla
ryckte till




målade trötta, längtansfulla cirklar,
i det sken som stilla mörknat

de låg avsides och hade för ett
ögonblick börjat sakna

det bomullslätta, fjädrande,


Det var som om allting gick att
sakna

som att vakna och molnen som
cyklat över taken blivit likt det
täcke,

det som klagan vinglar i, faller ur,

som ett moln av drakar


du ber mig krypa nära
och jag lyder dig


Lögnen hänger i en skadad gren




som i en sista suck
av mänsklighet