Jag stod vid öppnad grav en dag
en fuktig, dimmig, sorgsen dag

En kista sänktes sakta ned
en jordevandring nått sitt slut

Små tårar föll från himlens moln
och trädens kronor fällde löven

och lät dem singla ner som guld
när kistan sakta sänktes ned

Det var en sorgsen avskedsstund
en fuktig dag, en höst så mörk

när kistan med en livskamrat
i jordens mull sin plats nu fann

Och vi som där vid graven stod
sjöng stilla avskedspsalmen

Mjukt dimman föll som tårar ner
och trädens guld föll över graven