(vad är väl en eld som inte vill brinna
så vi stillade lågan tills rummet var stilla
kapade det som blott lös i en ände
och flyttade lasten tills båda var skilda
hoppet dog där nånstans i ditt ord
det snurrade runt tills jag långsamt förstod
nu lyfter vingarna mina igen
jag flyger från bron som vi just nu har bränt
vart vindarna bär mig det tvistar de lärde
säkert är att vinden har vänt
jag står inte längre vid porten och väntar
men visst står dörren ännu på glänt)

så var det slut

aldrig mer ska jag känna hennes värme
hennes hud mot min
aldrig igen ska jag se den där stormiga blicken
och elden däri
aldrig mer ska jag somna vid hennes sida
och vakna
med hennes hår i mitt ansikte

det bästa som hänt mig
var för bra för att vara sant
och visst är det typiskt dig
livet
aldrig kan du låta saker bara vara
dina fingrar ska slita i trådarna
trassla in allting till oigenkännlighet
för att sedan sätta dig i din höga stol,
luta dig tillbaka
och invänta katastrofen med ett smil på läpparna

kanske var det skrivet i stjärnorna från första början
och vad är det då att gnälla över?
bättre att älska och förlora än att inte älska alls
var det inte så?

jag förstår henne så väl
hennes kamp och frustration
beslutet som föll från hennes tunga över en lunch
för vad är en eld utan viljan att brinna

men vad som egentligen hände
det lär jag aldrig kunna greppa helt
och hur mycket jag förlorade
det kommer jag för alltid att vara alldeles för medveten om

men

livet går vidare
det gör det alltid
någonstans där ute väntar nästa eld
någon att älska
någon som kan värma mig
och somna vid min sida

livet går vidare
det gör det alltid