Ambulansens sirener, gardinens enfaldiga
mönster, klapprandet av fötter,

på sjukhus, i det mellanland, som
erbjuds de som henne, kallad för den
sjuke, vrider sig motstånd, om, trots
normalitetens skräck för liggsår,

det såret syns i statistiken, nutid skapar
riktlinjer att följa, i liggaren syns ingen
sådan sörja, så hon vänds enligt schema,
en kropp som följer varv i statistiken,

ögonen är hastiga,
leendena skarpa,

som ovanifrån,

de liknar hennes mönster, hennes moders
törst och det som blev likt vatten

det urvattnade, det stumma

gester av oändlighet


ögat har vant sig

ser sig likgiltigt runt i rädsla för att
ses som hungrigt

hon passar in och vet det

hennes behovslöshet väcker lugn
och rotfasthet

de är så lika fast de står på motsatt
sida

om det staket som samhället har grundat

helst blundar för i ord som suddar ut
dem

de med makt och dem de andra