Viker ihop strävan
binder den i läder

tar av sig alla kläder

det är skönt att leva

just nu så förbannat luftigt
rent och ädelt

att leva,

Bäddat rent, förberett detaljer,
på silverbrickan skiner pojkars
oskuld, håller alla tre, den
brinnande veken,

längs med täcket ligger hennes
värld, böcker travade,

hon har att välja mellan mycket

sällskap, framtid och att betrakta
ett förgånget, ett som smitit ut med
humlan till balkongen,

Om hon tittar noga ser hon bara
skuggor,

så hon småler,

unnar sig en kaka till ett kaffe
som är rykhett


hon älskar den där malen

kärleken är ytlig när det sjunger

så vanan rynkar pannan mitt i

lugnet


Människa, vem blir du,

en fråga som hon stoppar in i
ugnen, på högsta värmen,

glömmer, tills röken vädras i ett
rum där luft har syre


Människan

är ett djur, ett otämjt vilddjur


slickar sina tassar i sin himmel

njuter helt, av mänsklighetens vidder,



de ägda