Stugan, den rödmålade,
på ett svenskt berg, med mossa,

Märken som etsat sig in
runt aspens omkrets

så fort allt går

och hon är bara 38

sörjer redan det liv som kändes
evigt, just där,

forsades ihop, som burits
fram till idag, allt slit, förälskelser,
svek, grusade förhoppningar,

det lät förmätet,

men då såg hon inte förgängligheten

inte livet, som det var

liv är sorg, att vara i, livet är att
sakna barnet som inte längre
springer, att förbanna klockan,
och hinna se dess slag,

dess betydelse,

hon sörjer och hon sörjer

det som kunnat vara,

tacksamt ser hon att hon kan
äta vanlijgömmor, och välja med
vem,

hon är inte gammal än,

hälften ligger oförbrukat




det finns något kvar



ett val