Efter incidenten med rävsaxen i Hippiens hotande, vasstandade lösgom packade jag faktiskt min väska och stack för gott. Man kan inte kasta ut en människa hur många gånger som helst och sen bara förvänta sig att hon ska komma tillbaka och låtsas som om ingenting har hänt. Det får faktiskt vara någon måtta, även i ett anarkistiskt äktenskap.

Dottern och jag flyttade tillsvidare in i Björns lägenhet. Björn, som var släkt med Hippien på långt håll, var en extremt flexibel människa. Dock inte på det klassiska, cyklotoma sättet, som Hippien. Hippiens humörssvängningar och opportunistiska skiften av ståndpunkt var visserligen skoningslösa för omgivningen, men med en viss vana i bagaget inte särskilt svåra att förutse. Han strävade alltid efter fullständig och hängiven närvaro i rummet på gott och ont, ett tillstånd som han sade sig betrakta som en av grundförutsättningarna för ett fritt och skapande liv. Därför hängde hans aura ständigt fullt synlig och dallrade i hela Träslottet. Övertonerna hördes ända ut på ängen och det var bara att foga sig efter dagens väder. Åsiktsförändringarna var till synes slumpmässiga, men följde i allt väsentligt det excentriska geniets logik. I realiteten innebar denna att Hippien alltid hade rätt och jag hade fel.

Björns förändringar skedde på en mycket mera subtilt och oberäkneligt plan. Han omgav sig visserligen också med en mäktig aura, som svävade kring i lägenheten likt en rosavit skimrande dimma. Men när Björn förändrades fick man på något underligt vis alltid kondens i ögonen, eller så blev det plötsligt lokal tjocka. Inte förrän efteråt kunde man urskilja skillnaden. Björn kunde skifta ålder, storlek, färg, smak, utseende och materialitet på ett ögonblick. Dottern och jag kallade honom följaktligen omväxlande Stora Björn, Lilla Björn och Karlavagnen. Hemma i köket, privat, var han oftast Karlavagnen, en vanlig, sympatisk, knotig, trubbnäst och lite rödfnasig karl. I mer officiella sammanhang växlade han ideligen form.

Dimman låg ständigt som ett ljust töcken över lägenheten. Utom en gång, då den plötsligt upplöstes. Golvet skiftade då i blått och en bunden polis med androgynt utseende framträdde i förgrunden, avtecknande sig mot isbergen i rummets bortre högra hörn. Möjligen var detta bara en slags drömsyn eller hallucination. Dottern och jag var inte säkra. Men efter händelsen lade vi till ännu ett smeknamn på listan: Isbjörnen.

Kärt barn har många namn heter det ju, och Björn gav verkligen intryck av att vara en kärleksfull människa, i alla fall på ytan. Han var alltid mild till sinnes och satte de demokratiska värdena högt. Vi hjälptes åt att laga mat, mestadels grönsaksfräs, ris och stekta ägg. Björn hävdade devisen ’ju fler kockar desto bättre soppa’ och tyckte att även barnen skulle hjälpa till i köket. Jag som var van vid att vara en självstyrande Husmor fogade mig något motvilligt efter de nya reglerna. Maten blev märkligt nog riktigt god i alla fall.

Förutom den halvvuxna dottern bodde också Björns syrra i lägenheten, med sina tre barn. Det var ju lite trångt med bara ett sovrum, men hyran blev ju lägre och eftersom jag var arbetslös var dottern och jag ändå tacksamma för arrangemanget. Dock blev vi aldrig riktigt kloka på Björns egentliga väsen. Han var på många sätt en levande paradox. Ung och gammal, vacker och ful, och utan tydliga gränser. Hans åsikter var visserligen demokratiska, men på ett självmotsägande vis. Björn hävdade nämligen att han älskade mig. Att han alltid hade gjort det. Samtidigt sade han sig älska hela världen.

- Ska ni gifta er då? undrade dottern, på jakt efter någon slags klarhet i familjerelationerna.

Jag rodnade lätt men vågade inte svara något bestämt. Björn hade visserligen inbjudit mig att dela hans liv när han fått höra att Hippien och jag separerat, men han hade inte sagt något om att jag var utvald eller speciell, eller att jag intog någon särskild plats i hans liv. Måhända gjorde han bara erbjudandet av allmän godhet, kanske skulle han betett sig på samma sätt mot varje kvinna i bekantskapskretsen som råkat i en liknande situation? Jag var inte säker. Björns ögon strålade visserligen när han såg på mig, men kanske gjorde de det mot alla? Vi var ju aldrig ensamma, så jag fick inte något tillfälle att fråga.

I lägenheten fanns också ett arbetsrum. Björn, syrran och jag turades om att använda det. Jag höll på att gå igenom och rensa ut mina gamla anteckningar och böcker från avhandlingstiden. En dag hade jag råkat sätta en papperskasse med tunga böcker snett framför bokhyllan, så att det blev svårt att nå innehållet på de nedersta hyllorna. Björn gav mig genast en reprimand för detta, i en lätt sarkastisk och retsam men dock inte ovänlig ton. Jag tillstod motvilligt att han lyckats reta min stolthet en hel del.

En annan dag besökte dottern, Björn och jag den lokala marknaden. Jag vandrade mellan grönsaksstånden, valde mellan rotfrukterna och plockade till mig några späda morötter och palsternackor. Då dök Björn upp med en sirlig bukett blommor, som han stack i min hand vid sidan av rotsakerna. Blå salvia, rosa malva, vit spirea och några gula fibblor, kanske ett mer spartanskt och mindre yppigt val än om jag själv skulle satt ihop buketten. Men i alla fall.

Det sardoniska, svårtydda leendet hängde fortfarande kvar i hans ansikte och förvirrade mig storligen.

Björn, som under överlämnandet av buketten intagit samma format som jag för att bättre kunna se mig i ögonen, krympte nu till dotterns storlek. Hans hårfärg ändrades från rödlätt till svart med brända kastanjebruna toppar. Han var nu en  lekfull, trevlig invandrarpojke som genast stegade iväg med dottern till stånden för billiga leksaker, för att botanisera bland plastfordon och dataspel. Jag kände ett styng av svartsjuka.

Själv satte jag mig tillrätta på första parkett för att lyssna på framträdandet av den orientaliska orkestern. Jag saknade mina kastanjetter, men grep som ersättning ett par kastanjer från närmaste grönsaksstånd, klapprade takten och sjöng en spontan överstämma till musiken. Bakom mig anade jag närvaron av dottern och Lilla Björn, som smugit tillbaka för att lyssna.

I pauserna mellan riffen hörde jag en röst som försiktigt antydde att jag kanske hamnat ur askan i elden.

Efter showen stod en rad färgglada papperfezar kvar på scengolvet. Arrangörerna uppmanade publiken att köpa, orkestern hade det ju inte så fett.