1
ljuset får en sjunkande sol ramade in dig
på bryggan
ett så mjukt motiv värt att bevara i en
ram någonstans
en ram jag kan stirra på tills nackspärren slå
och låser mitt huvud
ett obehag kommer då, varje gång jag inte har
mitt huvud i din riktning

och precis som barnen som eldar diselträd
på udden så ser jag ljuset från ditt fönster
klart när jag passerar ditt hus i mina
fantasier

men det är signalen från röken som får dig
att vända dig mot mig
hur halvsekunden då våra ögon snuddar
så enkelt skjuter ned allt var jag har läst
om skönhet, klottrat av Keats och hans gelikar

2
viljan att ha dig, vara en del av ramen med dig
överge min betraktar roll och bli frusen i bilden med dig
driver mig ned till udden
till bryggan där du sitter och ser de klumpiga vågorna dra in

där bjuder barnen med diselträden in mig och säger att
bruden som brukar sitta på bryggan inte kommer ikväll
de erbjöd mig Marlboro och T-röd med hallonsaft mixad i
lät mig lägga mig på bryggan med ciggen i munglipan

du kom då och sade att
askan som fallit bränt mitt ansikte
om jag ville så kunde jag få dina ögonlock, då mina nu var
bortbrända

hur bilden av ytterligare en självutbrännande idiot
drömmer om en musas inspirerande beröring
hur den för mig bara var just det
en dröm

3
du förblir i din ram allt som allt
med ögon så långt bort från mig
onåbar
och i min drift att nå dig
följer jag en man som är den kluvna bilden
av en shaman och en tjackpundare
han leder mig iväg
hans spår, bara dofter av brinnande skog och örter
han säger mig, att min Brawne
min ramflicka, kommer jag inte att finna här
men han känner en Alice som gärna tar emot oss
nu denna kväll

det är en god avgrund han leder mig till
där jag i sällskapet dör ett snäpp
men han, med bekant hand leder mig tillbaka
till barnen med diselträdselden
bär ett likblekt jag tillbaka och låter mig sova
samtidig som han drar likt dimma vidare
för att bedriva sina skumma trix på annan ort

barnen låter mig sova men de tattar mitt nötta exemplar av
Bright Star och läser med spruckna röster om min sedan länge döda husgud
medan drömmer jag om dig och ditt fönster
det varma ljuset du så tryggt bevakar
denna gång öppnar du
du kallar mig hopplös och förtappad med ett leende
en mardröm, en dröm?
långt efter jag vaknat så vet jag fortfarande inte vad det var
jag såg dig och hörde dig
det var kanske nog

4
någonstans någon gång så sitter jag på en tron gjord av
urdruckna, opantade ölburkar och gamla cigarettpaket
där sitter jag och berättar
för några om John hans och Fanny
och så om mig och min ram
någonstans finns den kvar, så även nackspärren
när jag är klar så frågar någon om slutet
samtidigt låter jag en sönderrökt cigg slå mot golvet
och jag lyfter mina händer som i kapitulation

ramen är kvar
jag är kvar
du är utan tvekan kvar
hur kan det då finnas ett slut