Spöket skriver
Trollet babblar
Båda fabulerar fritt
Spöket
Eftersom hon är författare
Trollet
eftersom han inte har en susning om stoffet
Trollet försöker frammana hågkomst
Spöket skapar koherenta scener ur fantasifragment


Historielösa, utraderade subjektserfarenheter. Encyklopediska redogörelser, helt utan känslominnen
Var Trollet nånsin ett litet troll
Därom tvistar de oupplysta
Trollet är bestämd
Han har aldrig varit ett ensamt bergstroll
istället ständigt omgiven av folk
men aldrig nära
minst en avsliten arm ifrån
bara en subtil signal
så kommer Trollet rusande
grinet platsbyggt
svansen högt viftande
Trollet söker ihärdigt bondage och bonding
Folk är projektioner
Trollet en harmlös fläck på den sociala texturen
milt överseende förakt riktas mot honom
den lätt nedlåtande naturen
av de ytliga relationerna han ingår
och som han tänjer till den yttersta påfrestningens gränser
Du bör inte komma för nära mitt metaliv, utspelat i en notapparat, en självkommenterande diskurs. Samtidigt en förljugen förflutenhet och drömd framtid. Inget här och nu, du och jag
Trollet är ett missfoster, en felproduktion,
en sekunda svulst på omgivningen
En snabb anblick kan låta sig luras
men den närmare granskningen
ger plågsamt tydliga resultat
Skalet runt tomheten är väldrejat
därunder det grundast tänkbara djupet
Trollet desperat sökande
bekräftelse
Alla interaktioner missbrukas
till jagvärdering.
Du kan inte förstå hur det är att existera utan att finnas. Vedervärdighet! Jag njuter av din existens. Att lukta dina känslor. Vad som helst, som nästan är att leva
Trollets grin är skevt
Obehagliga odörer utsöndras
ur alla kroppsöppningar
Vätskor rinner
missfärgar paltorna
Trollet vandrar bland folk
mitt i dagen
Aldrig blir han sten
men stelnar oavbrutet,
haltar, famlar, stammar
fram illaluktande repliker
från ett flottigt manus
Det finns inget av betydelse. Alla människor runt mitt så kallade liv. Jag bryr mig inte! Vad gör de där? Utan självvärde ingen substantiell känsla, bara ett kallt förakt för allt mänskligt liv, relationer, positioner
Trollet tror sig kunna komma undan med att umgås med folk.
Att han behagar dem
Ständigt söka och lösa
järtecknen i anletena
pusslet över sin betydelse i världen
skuggig kontur
av ett liv
Fylld med skisser till minnen
Trollet tror att äkta relationer
reella substantiella känslor
kan uppstå i intighet
Trollets egna insatser är alltid obefintliga
Han spelar med andras marker
Han lurar andra
att gå all-in
med insatser som alltid brinner upp
Trollet lever på andras levnad
lånade liv
söker sig närmare liv
när sig på andras rester
Suger upp spillda känslor
Varje beröring förstorar honom
Oförmågan att själv känna
lockas av endorfinkickarna
som flödar i påverkan av andras liv
Trollet har en aura av nära-liv som lurar de flesta.
myggviktssubstans
bara anpassade spegelbilder
av förväntade responser
Du tror du vill dela ditt liv med mig. Men paniken skulle komma snart när insikten långsamt formas - jag en tom reflex av dig, stumt eko av dina uttryck
Trollet tappar hela tiden kraft
fokus
De skapade gestalterna tappar form
lyskraft
Sjaskigheten
Trollskepnaden
tar över intrycket
Folk drar sig undan
Trollet excellerar i situationella analyser
prickar fingerfärdigt
tonsäkert
in nyanserna
Min distanseringsprocess fortgår i ökad hastighet. En solitär satellit i unik omloppsbana i eget universum. Bredvidexistens. Mina konturer suddas ut och flyter sakta ut i en vertikal-horisontell gegga. Jag är ett par ben som sniglar fram kånkande tomt skal.
Trollet parasiterar på
närhet
intimitet
värme
En svulst som närs
uns för uns
av relationella utslag
Ett skevt känsloobelastat skal som vandrar världen vida
svagt eko av empati
samhörighetssuktande
berättelsen om oss griper tag, berör oss men rör oss inte i ryggen, vänder oss den istället. Utan manus kaos. Anarki, Frihet, improvisation i vardagen. Även om vi fortfarande spelar, gör vi det live i våra liv. Vi gör oss själva. Den obundna ofjättrade lermagikern. Varje dag. Skapare och medskapare. Tillsammans gör vi oss. Fina och fula. Vedervärdiga. Leran stelnar men aldrig bortom formbarheten. Anpasslingar och justerare. Vi interrelationerar socialt och följer ett patriarkalt manus, med få inbyggda twists och normbrytare. Vi får fina ögonblick av burkskratt och glycerintårar.
Trollet skriker ständigt inställsamt
vrålar högt försynt
efter igenkänning
Äcklet. Föraktet. Cirkel av hat. Se mig. Se mig som mänsklig. Inte som detta beläte av avskräde som snyggat till sig. Blivit fin i kanten. Jag är ett eko av en själ. En skärva av en figur. En skiss av ett fotografi av ett porträtt av en människa. All denna makt jag har att kunna forma livsbetingelserna utan nytta. Ett tonårsäckel sprider sig över mig över kroppen, vad jag är. Hur ska man gå? Hur går man? Här går man. Och andningen – Hur fan gör man? När man tappat all uppfattning om ett själv. Tappat siktet på sin mänsklighet, om vad det är att vara människa, att vara. Existensen som socialkonstruktion, ett vakuum av intighet, en skenbild av ett beläte, en avbild av det som inte. Avsmaken. Avskyn för min egen kroppslighet. Ohanterligt stor. Skiten som cancersvulstigt metastatiskt fyller mig

Det är i springan det sker, i gränssnittet, överlappningen. I skymningslandets gryningsljus ser man intersektionens glapp. Vi är i Twillight zone. Ingenstans är det så ödsligt som här.