Glömda dagar

Släpar gråfinksklorna verklighetens
gatuflicka, märkbart ljudlöst
över stock och över sten. Vilar inte
ut. viljans egna taktlöshet. Den flickan,
är jag. Hon är en böljande rytm.
Viskar gör han ikväll. Inte
lent, nästan bestämt. Om olyckan. Den som
bitit mig itu. Jag brukar inte falla. Brukar hindra
andras. Hålla i och kanske stångas.

Idag tilläts allt att falla. En krävande liten
flicka. Som han höll och fick tala tillrätta.

Om dagen började egendomligt slutade
den på liknande vis. Han frågade mig hur
jag mådde. Frågade på djupaste allvar.
Är det bättre nu än innan, olyckan,
klyvde dig itu.

Han har en märklig själ. Som om han
anar något, som om något kanske
finns där. Som drar min värld isär. Förstår. Är ett
begrepp som hånar. Jag hånar.
Vem kan känna någon som jag. En
kvinna som byter känslors färg som
palettens förnyanser. Byter dem, vid flera
tidpunkter på en dag. Som
sjunger visor, över telefonen. För att pröva
om jag är kär.

När jag sjöng för honom häromdan.

Stilla, var han nästan här. Vi var samman
flätade. Invid hans barndomsby, genom ett
Ryssland. Via ett svenskt mikrovågsland,

Jag mikrade mackor, på tonårsvis,
du hämtade på dagis, drömde dig
Tillbaks, framåt, på ditt eget lilla vis.


När jag sjunger tyst och avklätt är
där något välkänt. Hos oss bägge.


Något vi liknar vid kärlek