Ett obotligt lidande,
en långsamt avancerande sjukdom,
sinnes degeneration,
fäste sig på mig som en kardborre,
icke löstagbar. En omätbar olycka
lamslog och paralyserade mig för flera år,
krossade nästan helt och hållet mitt initiativ
som därefter aldrig har återgått till det förra.

Jag blev under många svåra år,
nästan omöjliga ångestår övertygad om,
att jag inte kunde göra någonting nyttigt
för henne, fastän vi var två ihop vuxna älskande,
ett intellektuellt avstånd skiljde oss plötsligt,
hennes mentala krafter kunde icke återställas.

Det var obeskrivligt skön höst igen en gång.
Mild, nästan varmt väder, en indiansommar,
höstens anslående färger glödde festligt.
En dag, ett oväntat telefonsamtal från hälsovården.
Hela livets harmoni slås sönder och i bitar
på ett ögonblick! Er kära har blackouter!
En åratal lång pina började

Efter en lång paus öppnades mina ögon,
jag kunde igen börja uppfatta livsvyer framför mig
och försöka tro på någon ny början!
Jag hade gjort en utfärd till dödens dal
som ett vilsegånget barn, men
jag hade kunnat återfå dels min livslust tillbaka.

Nu flera år senare. Livet fortsätter, men
livet är nedslaget, komma i kontakt med
henne är inte möjligt.
Jag är ensam med mina minnen.
Min kära är i mina tankar varje dag,
men min tankegång har drabbats
av tröstlösheten.
Vi klarar inte mera av att uppleva saker
tillsammans eller ha tankeutbyte.
Det är underligt att livskamraten
är som försvunnen men på plats
som en tankspridd varelse.

Förut var allt självklart och lätt.
Tankarna borde inte ens yttra,
tankarna hade vingar även när
långa avstånd separerade den ena
från den andra. Nu är allt annorlunda.
Tankarna överförs inte.

På den gamla goda tiden
kunde jag gå i nattens beckmörker
endast stjärnorna som mina lyktor
och du där borta mitt i bergen,
en storslagen och solenn upplevelse
var att känna sig som en liten partikel,
försvinnande liten och obetydlig.
Vi reflekterade över alltets gåta,
vi fantiserade att se
livstecken och ljus där uppe!
Jag minns gärna de kvällar och nätter
då vi försökte lösa livets syfte och väsen.

Det är igen en månskenskväll och
stjärnhimmeln,
jag har ett oemotståndligt behov
att gå på en månskenspromenad.
Jag tror att du också trots allt grymt
till vilket du måste ha anpassat dig,
dock tittar på den samma månen!
Jag vill tro på att vi fortfarande
har en ordlös blickkontakt genom rymden.

Hur underbart att vi ännu kunde vara
nära varandra på tankens nivå!
Det känns som om en själ vore
indragen i en annan själ.
En trogen vän är nog,
livet utan en lojal vän,
skulle vara som en tomhet.
En trogen vänskap trots även långa avstånd
berör dig med varenda cell!

Min kära vän, mitt hjärta svämmar trots allt över
av ömhet mot dig, fastän du inte mera kommer ihåg
mig, kanske känner du dock igen mig?
Oavsett att omkring oss numera bor
en saknad och en längtan
lever jag ofta i härliga minnen.
Ditt ljuvliga ansikte och ditt leende belyser och värmer
även i min sorg som solskenet!

© Heikki Hellman 2012-08-31