Hon går ensam genom Vintergatans rum

En vagabond i en väldig tomhet

med mörkrets vind vinande i sitt hår

och i ögonen är ljuset utbrunnet 

Hon vandrar genom ensliga regnbågar

Ur skimrande regndroppar in i solstrålar

Sju färger återspeglar hennes ärrade själ

Inlåst i hjärtats valv är hennes ändlösa plåga

Tyngd av sorg vill jag lätta hennes börda 

Visa henne skogar som evigt grönskar

Där kärlekens bäckar ständigt porlar

och där näktergalars ljuva sånger alltid tröstar

Ibland älskar jag henne så

oerhört besinningslöst att  

jag vill skänka henne mitt liv

© Linda C Hansson