himlen är smutsgrå

det rinner kvicksilver genom hålen i hennes hud

cavities

bänder upp bygeln i hennes behå

kroppen är iskall och våt efter regn

skulderbladen vända ut och in

det regnar

luften kväver mig

du sa att ni skulle leka en rolig lek

jag ser rakt igenom dig

ser rakt igenom dina svarta kläder

och därinne finns bara damm

allt är undansopat

rummen klaustrofobiskt små

du ser på mig som om de var jag som låg där

allvaret i din blick äcklar mig

kvinnan andas med ojämna andetag

född Viola och död som Jane Doe

krossat skelett, stoft av hjärta svävar i hennes utandningsluft

jag viskar till henne (knappt hörbart) att:

snart är slutet här

snart tar ljuset vid

du kommer hem

och glömmer allt

hon försöker resa sig på armbågarna

men misslyckas

asfalten mot hennes bara hud

ett leende spricker upp i ditt fårade ansikte

du säger att den som ger sig in i leken får leken tåla

innan du häller på mer tändvätska

kvinnan skriker när tändvätskan rinner in i de öppna såren

det var du som ristade in pentagrammet i henne

ni skulle leka en rolig lek