Jag tror jag ropat på dig.

empatins fader. I lövhög. Oräfsad.

I en brygd av humle, satt din själ.
den satt inneslutet i det jästa. Dit
skammen återvänt.

Hon ser ofta ned på marken. Sniglar,
de mördande, ligger i flertal.

det luftiga lätta var så beroende av
en enda sak.

hon, bakom ett diktjag,

är en skammens fläck. Idag. Hon ber
om nåd, i en värld där nåden flög
på måfå, kantrad och ställd invid
en fråga,

stark eller svag.