det är enkelheten
som gör det
som kastar skuggor över golvet
det är nog skräcken
som ger paniken
som låter solstrålarna
leta sig in
och målar silhuetter
över väggarna

i en låda med sju våningar
är vi inlåsta
med vin
och slöa hämningar
timmar
som går
en inlåst tid

vi kan aldrig fly
för herrarna bestämmer
rockarna ger status
klänningar ger vingar
vi kan aldrig bara ge upp
vi kan bara
vara små och kränkta
små och så försvarslösa

som om tid läker sår
vi är poeterna som bygger broar
av tändstickor
desperat rop efter liv
vi är filosoferna som dansar
inlåsta

i vita rum
raderade på liv