En bleknande bris
över ön;
den dröjer kvar,
minnen som landstiger i den hamn där jag dog
och regnet fick havets vågor
att falla i sömn;
jag somnade där, i dimman.

Havet sköljer bort våra fötters spår.

Men ändå.
Jag lämnade något kvar.

Jag stannade här
på stranden under ett svallande valv;
jag, en röst, har tystnat
nu, än ekar den
in mot land.

Den hörs
i tystnaden.

Måsarna minns mig,
de ropar
ödsligt över vågorna,
de blyga vågorna
vid stranden.