vår kärlek var inte ny
vårt blod var förbrukat,
återanvänt
vi kunde aldrig uppskatta solsken
en söndag i juni var aldrig för oss

ändå älskade vi alltid
mer än någon annan
våra känslor var ständigt i krig
drömlöst och kargt var vår melodi
på vintern var vi som ljusast
sommaren plågade de stängda
ögonen, svarta som sammet

rosstjälken lockade våra armar
mitt minne minns varje ord
ditt skägg mot min kind
blev mitt livselixir

att hålla din hand när
kistgräset var kallt
var det enda sättet jag kunde
tänka mig lämna

vi var aldrig någonsin vackra