när jag kom ut igen i morse satt han där fortfarande. samma röda luva och gråa jacka, samma ironiska leende hängande i mungipan. samma knäckemacka som fordom, i näven, bara något mera söndersmulad. om det var samma folköl som igår eller om han hunnit med att norpa en ny kunde jag inte bedöma, de ser ju likadana ut. Norrlands Guld.

eller hade kanske nissen stannat tiden ett slag, orsakat ett lokalt temporalsläpp?

som den vätte han var mötte han min blick från insidan och hörde min ordlösa fråga. han rörde sakta på sin gistna kropp. det knarrade och knakade i soffan. minuterna gick. jag fäste blicken på gräsmattan och försökte förgäves utrota fibblorna med blicken.

till slut upphov tomten sin knarriga gammalmansröst i en svarsreplik.

- Är det skick och fason? Här sitter ni mänskor och väntar på tomten hela året, men när han väl kommer vill ni inte veta av en?