Jag håller fast i
ingenting och du
du finns inte här. Jag kan inte känna något, jag
kollar på människor jag älskar och vet
jag vet att de betyder, att de
gör så att jag andas, gör så att jag
lever vidare men
jag känner ingenting.


Jag sitter ensam i en soffa som jag satt i
samma dag som ditt liv gick i bitar igen,
samma dag som mitt liv trillade itu, även om jag inte visste det då
Johan, jag
vill fortfarande ringa dig, och delar av mig
tror fortfarande att du tillslut kommer att svara,
att du kommer
tillbaka och jag får hålla om dig,
hjälpa dig, ta dig tillbaka till livet men


du svarar aldrig, Johan, och jag har väl slutat ringa.
Jag har slutat gå runt planlöst och jag har slutat
prata.
Jag orkar inte berätta för de jag stöter på hur
ont det gör, hur sinnessjukt lite jag känner för allt,
hur jag gett upp livet utan att stanna,
hur all motivation dog och brändes tillsammans med dig,


jag orkar inte att du inte går på jorden och
jag orkar inte att jag inte gjorde mer och
jag orkar inte att jag inte svarade dig hela tiden och
jag orkar inte att gå igenom det här


jag orkar inte, Johan, jag vill inte längre.