Johan, jag
har glömt
hur det känns. Jag har glömt hur
det känns att
plocka ut rakblad, hur det känns
med fingrar i halsen
på en fest där man alltid blir
på tok för full.
Jag har tappat bort hur det kändes när
din blick genomborrade mina ben,
försökte
läsa historierna jag skrev om
en verklighet
du aldrig förstod


samtidigt som jag minns det
som om att det var igår.


Jag börjar
förlora begreppet verklighet,
försvinner in i
en dimma av förfall, kärlek,
ångest, panik,
men mest av allt tomhet
för du svarar inte på mina samtal
och du kommer aldrig att läsa
mina brev


och jag vänder mig in och ut i
dissociativa dimensioner av mitt medvetande
när jag bombar min mage och
låter det explodera i
färger, perspektivsuppfuckning,
lugn, bedövande
det mullrar och jag andas in luft
som känns renare
med lite extraeffekter
på hornhinnan


samtidigt som jag inser att
denna texten är lika dimmig
som min natt till idag, lika dimmig
som min hjärna
när jag framför klassen skulle
förklara varför
Eidevald
skriver si
och så


men jag
har blivit en lite tunnare dimma,
Johan,
sedan du gav upp har jag
avdunstat och fastnat igen,
hängande i
luften
som du aldrig kommer att andas igen.