ser hur en viskning nånstans inifrån formas till ett orosmoln
hjulspåren blir djupare och djupare
axlar blir tyngre och avstånd nära är svårare att bära
du säger vi och oss men har nog aldrig förstått
det är allvar nu, jag skrattar utan ljus
försöker desperat nå fram ibland, hitta gemensam mark
faller sorgset tillbaka på ensam är stark
står barfota i snöstorm och kikar in i livets vardagsrum
försöker skapa hem av hus men gesten faller stum
har läst om kärlek utan kyla och sett den då och då
men den har aldrig varit nära nog att ta på
har drömt om blickar som känns och händer som bränns
men den har aldrig värmt och skakat hela mitt väsen
morgonkaffet hälls genom strupen på stående fot
spetsas aldrig med socker eller konversation
tystnaden är inte tyst längre, den ger inga löften
betyder inte vila eller hemlig blick i samförstånd
inget öga blänker jag vet redan vad du tänker,
den sitter ensam, begrundar egen sak
den skriker ointresse, saknad, gråter som ett barn
den studsar mellan väggar, tar form och lyser klar
bränner het och svider när tårar hålls tillbaks
kräver urladdning likt åskluft men trycket ligger kvar

jag är trött nu,
har slagit knogar blodiga mot revbensväggar av titan
och lagt känslor på hög i åratal
kaffefläckarna på bordet skapar bilder som kallnar i min hand
du har aldrig varit mycket för att prata
stoppar hellre huvudet i sand
du står stadigt när det stormar, stänger ut och knäpper av
det är ditt sätt och du har all rätt
men jag har tröttnat på att hålla käften.