Jag var där idag
och du var överallt
i små gubbar på glaset
i små lappar på kylen
i tavlorna
i väggarna
i själva luften
i en glad figur
där satt jag på första stolen
och insåg precis hur överväldigande mycket
du fattas mig
oss
det skakar mig ännu när jag tänker på
snaran runt din hals
och hur länge den måste ha suttit där
utan att vi såg
och det smärtar mig
allt det där jag aldrig sa
för såhär i efterhand så undrar jag
om du någonsin förstod
din egen storhet
i all din omtanke
kanske var det den som kvävde dig
kanske glömde du att andas själv
kanske förstod du för mycket
och världen inte nog
kanske blev det för mycket
att bära
din sprudlande kreativitet blev ett fängsel
när den borde varit vingarna som bar dig
uppåt uppåt
för god för denna världen
säger man ofta om de som lämnat den
vare sig man menar det eller inte
men i ditt fall
är det ingen överdrift
ingen artighetsfras
bara sanningen
ren, oförvanskad och smärtsam
ekar den i tomrummet
du lämnat
och i din självklarhet
tror jag inte någon av oss egentligen förstod
hur stort det tomrummet
skulle bli
förrän piprensarna låg orörda i lådan
och gräsklipparen bara var en vanlig gräsklippare
igen.