Julie äntrar talarstolen. Det finns en
del skallrande ormar, dallrande själar,
beblandade bland åskådarläktarn.

En äldre man fäster en ömsint blick,
drar en suck, på ett sorts Latin,

Likt ett uråldrigt språk hörs hans suck.
Han har varit med förr. När feminister tar
sig ton. Frustar inte likt Guillou, men får
något fuktigt ömt, uti sin blick. Han minns
sitt liv. Det han hade gömt. Då. En skilsmässa
som tömt. En ung mans fullständiga energi.
Hans lugna lycka, så totalt erfaren. Så som
människor landar, som dragit upp skjortärmen.
Stirrat livsvalen i vitögat, stått ut med kliet. Med
mardrömmar som river för att våga klivet,


Fröken Julies äldre man har långt vitt
skägg. Har bosatt sig i de nervbanor,
som kan avlyssna. Lyssna in andra. Som
kan sortera. De andras. Sätta ord och känslor
på livsutvecklingen.

Anknytningen, hennes egen och andras.

Där far han fram. Lägger en gammal
mans hand, på fantiserade lår, en
stänk av sorg bakom falsettoron,

Fråntar ansvar. Härbergerar svallvågorna, ,

För dem och Julie till en slags acceptabel
vy,