jag trodde faktiskt ett slag att tomtevågen hade ebbat ut. men så under min eftermiddagsslummer kom en och smög sig in igen, denna gången genom huvudingången. han passade på att slinka genom dörrspringan just när min dotter öppnade för att gå ut på en promenad.

- det ordnar sig, sa tomten.

- det får vi hoppas, svarade dottern som det väluppfostrade barn hon är.

på de få sekunder som gick innan jag öppna sovrumsdörren hann han lyfta ner träskofiolen och knäppa lite grann. sedan upplöstes han på ett ögonblick. bara hans ena stövel hängde kvar i luften ett slag.

han hängde fiolen på fel krok, vid ukulelefodralet.