Nipprigt och nervöst står Julian
på tå, se för faan hit när jag
erbjuder sanningen,

sanningen ler Julie, skälmskt,
fnittrar till,

sanningen om kärleken?

den jag inte ser röken av då
du alltid kapar den, mina försök
som du blåser avsmak i,

Den, just den, som om du behövde
den?

Nu är Julian i lågor, eldfängd,
Likt en patriark i lång rock med
hatt, viftar med käppen vilt,

Julie ser hur blodets knoppar
just brister, som hon känner
dem, som förmenstruella spänningar
, inväntar hon dem,


I rädsla, för separationen,
räds hon dem,
Ensamhet och sorg,

Denna eviga roll,

Som den förbannade Julian
ger, när han tar sig ton,
skriker ut sitt vemod,

Släpper ner sin bomb!

Ta för faan och gör en research
då någon gång ,

vrålar Julian,

Julie får mod i blick. Möter Julians.


Nu tar du för helvete min hand,
hjälper till i början,

Vad i helvete finns det för vits
med att storma till vid efterkvist


Skrämma slag på varje man
som om du tror du äger

Äger var mans land,


De är unika likt oss, frustar vår

Julie,


Julian, som slutat hoppa, ser sig
stint omkring, snurrar runt på
måfå,

Ser ut som ett slutkört bi

Jag är så trött Julie, ser du inte
hur jag står i, glöm aldrig mitt
namn,


Som om det vore möjligt,
ett gapskratt från Julie, som
inte vill ta slut,

avtar dock tvärt
vid åsyn av Julians grisskära
förlägenhet



Du är underbar min Julian
Min storm, mitt enda land

Nu ger du mig din hand
så tar vi oss iland ,