Häromdagen var jag ute på morgonpromenad,
var det ännu i augusti eller redan i september
jag vet inte, en ny årstid börjar obemärkt,
årstidsskiften har blivit vaga, oberäkneliga,
almanacksskiftet motsvarar sällan skiftet i naturen.

Jag brukar vänta undermedvetet på hösttecken
liksom på våren vårtecken.
Hösten betyder gula och röda blad i luften,
en abrupt storm med hagelskur, kortare höstdagar.
Min promenad stannade oväntat.

Klädd i shorts kunde jag inte ana, att det är höst,
jag blev uppskrämd, någonting hände
ovanför mitt huvud mot gråa moln!
Tiotals vinglande vingar i en plogform,
det fattades bara Nils på ryggen av en gås!

Hösttecken! Jag vaknade till realiteter,
jag hade blundat för till en början av
vacker och kär årstid som i sitt slut
är likväl melankolisk i sin novembergråhet
då hösten är naken och falnandet är fullkomligt.

Mina ögon öppnades och jag lade märke till
att rönnar bågnade och glödde i röda rönnbär,
en större sparvflock storåt på gräsmattan,
solen tittade fram bakom molnen, lyste lågt,
min egen skugga var förlängd, även det ett hösttecken.

Jag märkte på gräset buga under spindelväven,
efter en nattsköld vilade gräsmattan vit av frimfrost,
hela landskapets färgskala var klar markerad,
luften var vindstilla och himlen hög i drivande molnvadd!
Hösten var som vackrast på denna morgon, häromdagen!

© Heikki Hellman 2012-09-10