Morgondimman vilar tung över land och hav
Alla fina framtidsdrömmar har nu gått i kvav
Kvar finns alla frågor, ett brustet hjärtas skri
därmed nödd och tvungen att begrava själens "vi"

Varför gavs det ingen plats att vara helt unik?
Varför räcker inte kärlek för att vara rik?

Droppar vilar dallrande på bilrutan i dag
Bakom sorgens mantel får man vara svag
Det finns ingen mening med att dröja kvar
i alla "om" och "kanske" som grepp om hjärtat har

Varför finns det inte tid att mötas som vi är?
Varför ekar dina ord i ödemarkens sfär?

Solen bryter fram i glimtar genom grumlig vy
En fot i taget drar jag upp ur hopplöshetens dy
Vadar sen i träskmarker att hitta fotfast mark
Småningom finns en tid att stå här rak och stark

Varför sluta drömma stort i framtidshoppets ljus?
Varför låta mörka tankar inta hjärtats hus?

Dagar kommer dagar går men tiden den står still
Inom studsar alla ord så länge som de vill
Dagar blir till månader, månader till år
Miljarder år av plåga att slicka alla sår

När inga frågor längre stör och fångar sanningen
Finns det nåd att hitta sätt att leva än igen

Ett steg är början, nästa kommer sen ...