Hade just dragit av mig raggsockan
, den grå, med stjärnor på,

längtat hela långa arbetsdagen

ni vet, vardagspiffen, den kvinnor
enligt magasinen, de månatliga,
vi ska ta tillvara på,

DÅ, dök ännu ett klot upp,

Man tror ju man är galen,
schizofren och magen klen,

Den rullade lixom över taket, hade
små små korta ben,

Om den lät ?

Nja, lätena var omänskliga,

Och går väl att tydas likt Bach

Vivaldi, mer snarlik, om man vill
va näsvis,


Hur som haver, han hade barnen
kär, det vill jag lova,

Hans nos var princesstårtsgrön,

Han kittlade med sina korta tår,
rullade sig över allt,

Gnuggade mig öm,
som i en verklig dröm,