När jag hade bott några veckor i Björns kollektiv tog jag en dag bussen till Träslottet för att hämta en del kvarglömda saker. Eftersom skolan inte hade börjat ännu gick bussen inte ända fram, så jag fick gå sista kilometern. Hippien stod i potatislandet och stack med grepen i takt med jazzmusiken i hörlurarna. Han varken såg eller hörde när jag smet in.

Hippien hade öst ner mina kläder i några gamla papperskassar, smutsiga och rena om vartannat. I en annan kasse hade han slängt de vinylskivor han inte ville ha. Bara hälften av dem var mina.

Det tog en stund att sortera upp bråten. När jag var klar hade sista bussen tillbaka till stan just gått. Jag gick ner i potatislandet och viftade som en fågelskrämma, gestikulerade till Hippien att jag behövde skjuts.

- Framförhållning? sa han bara och skakade på huvudet.

Hippien hade druckit vin i potatislandet, så jag fick köra Silverpilen själv. Jag kände hans vakande ögon bränna sig in i tinningen hela tiden. Bilen var Hippiens ögonsten. Han älskade att köra, men att sitta i passagerarsätet gjorde honom rastlös och arrogant. Han litade inte på andra bilförare, särskilt inte på mig.

- När ska du lära dig lägga i femmans växel? Du är trettio år efter din tid! väste han i vanlig ordning på motorvägen.

Jag blev nervös och körde av för tidigt, måste vända och köra bakåt genom vägtunneln för att komma i rätt riktning igen. När jag stannade vid stoppskylten i bortre änden av tunneln kunde jag inte urskilja vägbanan på påfarten. Det var något med doseringen i kombination med de alldeles för låga sätena. Jag lade i handbromsen och gick ut och spanade.

- Kan inte du bara köra uppför backen? Jag kan springa upp och ställa mig uppe på motorvägen, bevaka trafiken och signalera till dig, föreslog jag Hippien.

- Stå på motorvägar kunde man kanske göra när du var ung och liftade i Europa. Inte i Sverige av idag. Vilket urtöntigt förslag.

- Men jag ser ju inte, jag når ju inte upp!

- Väx då. Jag vill inte riskera att köra själv när sikten är skymd. Det är ju min bil. Om du kraschar den så får jag ju ut det på försäkringen.

Jag blundade och räknade tyst till tio. Sedan bet jag ihop, fiskade fram en bilbarnkudde ur baksätet och koncentrerade mig på vägbanan. De vita strecken lyste i solen.