Han sade sådana där saker. Att han var i en upplyst koma där han inte behövde dig. Mådde bra utan någons hjälp! Att han umgicks med sina detektivromaner, alltid utländska deckare, och den stora flygeln intill. Men hon hade sett något stjärnklart i hans overkliga blick. Gav numret som stod skrivet på själva telefonen. Men utan namn. Det var det numret som hade ringt igår. Utan att få något svar.

Så mycket nikotinmärg i hans fingrar. Hon tittar på dig som för att försäkra sitt värkande huvud om, att du inte smiter ut. Gör henne inte så förbannad. Om du är upptagen, stör mig inte för Guds skull. Hänge dig åt ditt arbete som är det bästa du vet. Ett dramatiskt arbete. Du är arbetslös.

Och fåglarna var hans publik. Han såg dem i sin stjärnkikare. Var i en garderob och kom inte ut förrän det hade varit en tornado. I alla fall var det en ordentlig höststorm. Som drog in i hans enstöriga liv. Anna var klädd i samma som Astrid brukade ha. Astrid kunde ibland ha nattlinnen från nittiotalet.

Det som pyr ut ur rummet är först svårt att upptäcka, som en svart rök kan vara. Hela natten har jag haft tråkigt, tittat på akvariefiskarna. Bläddrat i bokhyllan på jakt efter dig. På en sida stod att du drog alla persiennerna åt det håll dit du ville ha dem. Det enda hon ville veta då var om du var en konstnär.

Kvartssekel-hem. Bokhylle-lektören undrade om spegelns utsökta bild. En bit utskuren rök, spöklika ton. Och det kunde han se genom fönster. Men inget av det här blev sagt. Hon var borta ur rummet, Anna.