Omdömeslöst tog hon geväret
som ställts osäkrad vid rummets
mörkaste hörn,

Ställde upp flaskorna och hans
överklasskor. De i läder. De han
ärvt från den viktiga skara
medberoende, som ännu gav
honom överklassens märkeskläder,

Sådant känner man. I magen,



Hon sköt. Lädret låg i bitar. Avlossade två
magasin,

Sopade upp. Tog ut Hjortköttet ur
ugnen.

En sista blick drogs längtansfullt mot
fåtöljen,

Hon såg framför sig graviditetsstickan
Hur de satt. Den sällsamma glädjen,


Sorgen omfamnade henne en sista
gång,

Föll ihop. Lät hans
händer röra vid henne, åter

Vagga henne


Tills livets andar bad henne att resa
sig upp,


Som om de gett henne kryckor,


Utbytte de blickar. Beslutsamma,