Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hur hamnade det där: en möjlig historia, en trolig historia.


Novell: Vrak i Skogen

 

 

 

Pers-Erik Mellgårds två söner var väldigt 'tajta' med varandra. Deras innebördes beroende av varandra och samspel med varandra var av ett snitt som nästan bara litteraturen känner till. De tre musketörernas motto 'en för alla, alla för en' hade i dem fått sitt tydligaste uttryck. De kom att läsa Alexandre Dumas bok i form av en sliten Illustrerad Klassiker, men för dem var deras starka sammanhållning inte något de hade valt, eller filosoferat sig fram till. Det var deras sätt att överleva. Kanske deras enda.

 

Pers-Erik Mellgård hade ärvt sin fars nedgångna och utsiktslösa småbrukarhemman mot sin vilja. Hans skolgång hade inte avsatt sådana kunskapsresultat att han kunde valt något annat heller. Det lilla han kunde handlade om svin och får och höns, odla jord visste han bara det mest elementära om och hans olika odlingsförsök var mest spektakulära fiaskon. Så numera odlade han foder till djuren. Marken förbättrades aldrig för att kunna bära något annat. Han odlade potatis till svinen och till hembränt. Hans törst på etylalkohol visste inga gränser. Han var sin far upp i dagen.

 

Förutom törsten hade han ärvt en silverpläterad fickrova. Fickrovan hade visserligen tillbringat en tid i det bräckta vattnet innan den och faderns lik hade fiskats upp ur fjärden. Man fann honom flera månader efter den vinternatt, då han mot bättre vetande och i full storm hade varit på friarfärd över till näset för att hitta något kjoltyg att förlusta sig med. I brottsjöarna vid ett ökänt grund hade nordostan tagit mannen med skinnvästen och sänkt skepp och man i djupet. Men den bärgade rovan hade klarat sjön bra och den fiskades numera med nikotinbruna fingrar ur fickan och beskådades regelbundet av Pers-Erik. Historien om klockans mirakulösa överlevnad hade pojkarna hört till leda. Den kom alltid efter berättelsen om faderns enda fotbollsmatch då han gjort det avgörande målet, och före hans skrålande av 'Som en härlig guuuudooomskälla'.. Alla tre inslagen tillhörde ritualen, var vittnesbörd om resterna av det som en gång varit en ung och lärdomsförmögen hjärna. Och det brukade sluta med att antingen pojkarna eller deras mor hade fått nya blåmärken.

 

Deras mor ja. Pers Erik hade mer eller mindre rövat henne från hennes klassfest där hon gick i husmorskolan. Han var dubbelt så gammal. Det var inte bara på byn som det ansågs att det äktenskapet aldrig borde fått ske. Men hon hade blivit gravid, sådan var den enda uppvaktning av kvinnfolk som herr Mellgård kände till. Knappt sjutton år hade hon kastats ut i moderskap och hushållskötsel åt en man vars varje steg hon kom att följa med skräckens beredskap till flykt. Inom 13 månader födde hon två söner. Lyckligtvis tillstötte sådan medicinska komplikationer att hon miste sin livmoder och i alla fall slapp att föda fler barn åt en man som inte brydde sig om något annat än den varg som tuggade i sig hans liv bit för bit.

 

Pers Eriks söner hade inget annat än elaka tillmälen, hugg och slag och förödmjukande bestraffningar att vänta. Och deras bleka mor hade de inget att hoppas från. Kuvad och isolerad hade de hos henne inget stöd. Aldrig att hon skulle ha kunnat gå emot sin man. Så sönerna fick klara sig bäst de kunde. Och det kunde de. De aktades och fruktades. De slogs om de måste, de gav varandra alibi om det behövdes och de lärde sig det som i storstäderna kallas att vara Streetsmart. Men när detta hände var det ordet inte uppfunnet ännu. Förhållandet mellan mor och söner blev med tiden som det mellan två samurajer och en tjänsteande. Mor hade bara ett svar på alla försök att få henne att tycka något: fråga PE.. Det var i sin tur lönlöst så pojkarna fick klara sig bäst de kunde.

 

Pers- Erik Mellgård hade en ögonsten i livet förutom fickuret. En blå Opel Rekord Caravan utan vilken han skulle haft svårt att fara till utskänkningsställena och alkoholbutiken. Den luktade gödsel, cigarettrök och spyor. Den bar spår av svintransporter och slaktavfall, och tomma pavor kunde när som helst rulla fram under förarsätet. Men den rullade och den årliga besiktningen ledde alltid till godkännande. Det var 'Pärlan' i Pers Eriks tillvaro. Det föreföll vara den enda mirakulösa händelsen i deras sammanlagda liv. Och naturligtvis firades den framgångsrika besiktningen med ett osedvanligt kraftfullt rus. Han var ju ändå nödgad att fara till storbyn för besiktningen. Pojkarna blev körkortvuxna, men aldrig att de fick en minsta chans att föra fordonet. Oavsett sina alltfler dikesbesök och klammerier med rättvisans trafikrotel, med indragna körkort som en regelbundet inslag i tillvaron så fortsatte Pers Erik att vara allmänfarlig. Men sönerna Justus och Egil fick inte röra ratten. Ville de ta sig till byn eller idrottsplan fick de tinga skjuts med andra. De var alltmera sällan i annan offentlighet än den som följde med skolans verksamheter. Allt därutöver var det slutna brödraskapets hemlighet.

 

Sent en höst hade Pers Erik fört de sista slaktsvinen till köttfabriken. Fickan fylld med pengar, flaskorna kluckande i baksätet, den första halvtömda mellan knäna, medan han fladdrade fram över grusvägen på väg hem. Svartisen slog till på oljegruset. I en svag högerkurva tappade Pers Erik kontrollen över fordonet. Det rasade över vägen studsade över ett grunt dike och brakade in i Gustav Karlssons hönshus. Fyrtio höns omkom, äggröran obeskrivlig och en fotogenkamin välte och satte eld på hela vedförrådet i vedlidret bakom hönsen. Bilen bärgades. Skadeståndet som Karlsson begärde var väl tilltaget men det var priset för att polisen skulle hållas utanför. Grannsämja på landet har sina sidor.

 

Tysta satt Justus och Egil vid köksbordet. På övervåningen försiggick den vanliga veckovåldtäkten. De slöt och öppnade sina händer. Tysta, skamsna och alltmer förbannade. Det brast först för Justus. Med glödande blick och kallsvettig panna for han upp från stolen knöt nävarna mot taket och hatviskade 'Det jävla aset, det förbannade svinet..' Egil for upp och fattade hans arm som för att hindra honom från att lämna rummet. ' Han ska lära sig en läxa, Jusse. En läxa! Justus lugnade sig en aning och brödraskapets starka inre band gick till verket. Hur skulle lusen knäppas? Hur kunde man bäst förhindra mera supande, mera livsfaror för folk och fä på väg och vedbod?

 

 

Egil viskade Justus i örat. 'Jag har bilnycklarna!' Häpen såg Justius på sin lillebror. Hur hade det gått till? 'Han var på huset innan han drog morsan med sig upp för trapporna och jag var dit efter han och där låg nycklarna på golvet. Se här.' Han dinglade med dem framför brorsans ögon. Planen föddes av sig själv. De smög ut allt medan dunsarna från sängkammaren var inne i slutfasen, startade bilen och for sin väg. De for längs grusvägen till den senaste föryngringsytan i södra skiftet. Längs den leriga vägen dansade den gamla kombin till vägs ände. Justus backade bilen runt och sedan la han in backen och gasade så hårt han kunde, Bilen studsade över resterna från vedupplaget, dansade över bark och spån och grenar och hamnade med bakluckan mot en ung gran. De klev ur. Låste bilens dörrar. Använde en skruvmejsel till vissa åtgärder. Gick några hundra meter längre in i skogen och grävde ner nyckelknippan. Långsamt gick de tillbaka längs skogsstigen med lyset från en ficklampa som enda begrundare av deras väl förrättade värv. Det började snöa när de kom tillbaka till skogsavverkningsvägen. I tystnad travade de hemåt. Kylan kändes inte, hettan i deras kinder var barn av triumfens ögonblick, de hade äntligen tagit ett första steg mot tyrannen.

 

Huset var tyst när de kom hem. De kröp till sängs i sin kammare med väl låst dörr. Nästa morgon var det tyst som vanligt efter en av dessa festligheter. Först framåt sena förmiddagen kom mor ner för trappan. Högerkinden blåslagen. Spräckt läpp. Svårt att gå syntes det. Inget ville hon säga som svar på deras frågande blickar. Det skulle ändå inte ändra något. Ett tyst samförstånd utväxlades mellan bröderna. Jo det skulle det allt!

 

Pers Erik Mellgård blev vansinnig när han varseblev att både bil och nycklar var borta. Han for efter yxan för nu skulle han göra slut på dem alla. Hans totala förvåning när Justus och Egil övermannade honom och avväpnade honom chokerade honom till skamsen tystnad. Han sjönk ihop vid bordet med ansiktet i händerna och snyftade och grät. Sen började bönerna och vädjandena och gormandet och hotelserna. Men nu mötte han betongmurar i sina söners ögon. Stumma motstod de varje övertalningsförsök. Dagarna som kom tömde han sitt sista förråd av senaste spritförrådet . Nu var snart goda råd dyra. Djävulen på hans nacke krävde mera. Men hur skulle han komma till att köpa mer. Han beslöt att hitta bilen. Trotsigt viftade han med reservnyckeln, han skulle allt vara smartare än de trodde om honom.. Pojkarna log åt hans tillfälliga glädje. De hade med en skruvmejsel förstört samtliga lås innan de begrov nycklarna.

 

Snön hade fortsatt att falla och några spår att gå efter fanns inte. Han sökte först vid det gamla stenbrottet. Sen sökte han i alla tomma eller övergivna lador. Han sökte och sökte förgäves. Övergreppen mot mor slutade. Skällsorden slutade. Han sa mindre och mindre men febrilt jagade han, för var dag allt nyktrare överallt i ägornas minsta hörn. Stövlade sig trött i snön, kom hem värmde sig vid vedspisen och tog ut igen.

 

Så kom den decemberkväll då han försvann. Natten sänkte sig i himmelsluddets tystnad. Pers Erik kom inte hem. På morgonen gick pojkarna för att söka. De fann hans stövelspår och de tydde på att han till sist hade kommit på rätt spår. Efter några kilometer i faderns fotspår var de framme vid stället där bilen hade ställts av. Den stod nu med granens nedersta grenar mot framrutan men helt täckt med snö. Bara vid förarsidans ruta syntes glaset. Och en spricka i det. Men laminatet hade hållit för vad det nu var som han hade använt. Ett runt hål i snön fick Egil att böja sig ner och krafsa. Utan ord fiskade han upp ett sönderslaget silverpläterat fickur ännu hängande i sin kedja. 'Han försökte slå sönder rutan med klockan.'

 

Själv låg Pers Erik i snön, med ansiktet neråt framför bilen. Han var översnöad och såg större ut i döden än han någonsin varit i livet. Men ofarligare än någonsin. I fallet hade hans hand repat av snön från nummer plåten. Han hade i alla fall funnit sin 'pärla'.

 

 




Prosa av Björn Donobauer
Läst 1097 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2012-09-16 21:35



Bookmark and Share


  erna frank
En bra och intressant berättelse.Man känner sig delaktig i historien.Skulle vilja ta busungarna i örat.Näspat till fadern riktigt ordentligt. Han är ingen förebild för sina söner.Du har verkligen tagit med en, på en resa i berättandets värld.
Tack
2012-09-20

  Blåbäret
Som alltid...välformulerat, bildrikt och med en berörande nerv.
2012-09-16

  Gunilla Wahlsten
Vilket målande språk om ett tragisk familjeöde som drabbar många även i nutid. Jag ser framför mig ett vrak i skogen för varje familj som gått sönder, för varje barn som lider... Ser du bergen, lingonen och träden längre, eller ser du som jag, en skog till brädden full av vrak? Tack för de viktiga orden!
2012-09-16
  > Nästa text
< Föregående

Björn Donobauer
Björn Donobauer