Jag stod en kväll i havsbandet på höstlig havsstrand.
Ute till havs låg öars platta strandkonturer.
Vid skymningen när höstens duniga moln försvann,
hörde jag bara vågorna spola i stormvind
upp på stranden och vatten skvätta från strandrev!

Jag föll på höstens elegiska verkligheter.
Mina öron försökte fånga havssuset,
jag hittade ingen snäcka att lyssna i,
jag såg ingen vara ute på sjön,
när den gick så hög, inte heller sjöbjörnar!

Om septemberkvällen hörs ljud, lockrop i luften?
De flesta målmedvetna fåglarna flyttar på natten.
Natten lär vara en trygg tidpunkt på dygnet eller
måste man tro att stjärnhimmeln är en karta
för fåglar att orientera i rymden i rätt kurs?

Det blev gryning i dimma, som eliminerar konturer,
allt syntes mattljust sett genom slöja.
Gräsmattan låg i dagg , spindelväv höll uppe daggdroppar,
vid soluppgången var ny dag som bäst, något kuslig
att få bevittna detta dagsuppvaknande var underbart!

I lövdungarna blossade olika årstidbundna färger
madarinorange, blodröd och kanariegul.
En gång då det blåste lite singlade dessa färgrika blad.
I starkare blåst frasade blad i vindvirvel,
i vinande vind gjorde bladen skyhöga saltomortaler!

För ögonblicket kom jag ihåg mitt förflutna, barndomen.
Jag var trädälskare. Några av oss har ett träd som susar
i våra minnen och i vilket vi gärna klättrar upp i toppen.
Vi sitter och gömmer oss där i trädkronan med
våra drömmar och fantasier bort från verkligheter!

Sommarskruden har snart brett ut sig över gräsmattan,
nakna lövträd väntar snöyra och snöflingor
som klär dem på nytt i vit vinterskrud.
Bara några björkar protesterar ännu, har sent sina löv
i gott behåll, låter ej genera sig av näsvisa vindpustar!

© Heikki Hellman 2012-09-16