BALSAMPOPPEL

De gamla storvuxna popplarna med tjocka stammar stod på min hemgård i Tavastehus. Jag var nätt och jämnt fyra år men jag hade redan då ett nära förhållande till naturen! Flora och fauna har från och med dessa dagar betytt mycket för mig och gett innehåll i mina intressen och liv.
Poppelns knoppar klibbar fast vid fingrar liksom klister, doften är skarp och intensiv. Undra på att det har varit spännande att platta till dessa knoppar mellan sina små fingrar. Senare gjorde jag något motsvarande skojigt med blåstångens blåsor. Det var jättekul när blåsorna smällde sönder högljutt. Lika spännande som det var att känna fingrarna klibba ihop!
Jag var också en ivrig flitig metare. Utan mina popplar skulle jag ha varit i brist på goda metmaskar. Som på beställning växte mina popplar i lucker mylla. I denna mylla fanns det alltid maskar nog. Vid regn kom daggmaskar upp till jordytan, panikslagna, skrämda av översvämning. Det var metarpojkens lyckträff.
Dessa ståtliga träd finns inte mera. Alla popplarna blev huggna ned. De stod i vägen för nya sterila höghus! Kan du tänka så sorgligt!

JÄTTEGRAN
Med småpojkens ögon sett låg vår sommarstugas tomt i vildmarken, i urskog. Överallt sida vid sida fanns det höga, tjocka jättelika granar. Inte ens pappans händer sträckte sig omkring granens stam. Vi gjorde en kedja av tre söner att mäta trädets omkrets. Granens långa starka grenar var lika tjocka som barnets arm. De sträckte sig framåt. Skägglaven hängde på dem, jag kallade den "julbocks skägg"! Barret i grenverket var tätt och talrikt. De bjöd ett tryggt ställe till många fåglar, bofink eller kungsfågel att bygga ett bo.
Jättegranarna var ett gott skydd också för oss en het sommardag. Den gav oss skugga nog mot brännande sol och bjöd ett svalare ställe att vila eller stå utan att bli genomblöt om det regnade.

URGAMMAL KNOTIG TALL
Min tall står i havsbandet på Prästö i Bromarf. Den är robust som ett berg. Den har stått där länge utan att röra sig, blickstilla. Jag har försökt gissa hur gammal är den. Ingen vet dess ålder exakt. Jag tror att den är över ett hundra år gammal eller mer. Det finns ingen vind eller storm som kunde förinta eller totalförstöra den. Den skapar en stämningsfull atmosfär i dess närhet. Jag sitter gärna vid dess fot. Min tall susar i havsvind och jag är övertygad om att den vill berätta mig om de gångna år som den har upplevt. Vi lyssnar båda på havets suckar och jag försjunker i mina tankar och allt känns plötsligt så tryggt vid min talls rötter.
Jag har återvänt dit i mån av möjlighet om jag har mått illa. Känna vara nära varandra med en gammal och erfaren varelse lugnar och ger mig ljudlöst nya krafter och hopp!

TORRFURA
är min utflyktsvildmarks ensamma skönhet som doftar starkt och ömt tjära. Torrfuran är vildmarkens ståtliga staty, fyr och prick. Dess krona är ofta örnens eller fiskgjusens boplats. Mången torrfura är en naturens naturliga, natursköna skulptur. Den levde en gång och dog en dag. Den blev liksom förstenad. Den är därför av trä hårt som stål. Jag kunde anse den som alla hädangångnas naturliga och skönaste gravminnesmärke!

ASP
Jag föreställer mig aspen som naturens lyriker. Den ger sig ut för att vara vemodig. Den har av minsta vind nästan ljudlöst vinande blad. Den är så underbart berörande och öm gestalt att jag ville gråta med den men den har inga tårar. Aspens blotta närvaro hjälper mig i min själ lidande. Det räcker att lyssna dess behärskade mystiska "monodi".
Aspen betyder för mig också annat viktigt: Aspen lever i symbios med soppar. Om du kommer ihåg det så kommer du att plocka en fin skörd av denna delikatess och råvara till din matlagning.
Aspen spelar en viktig roll också för en grupp fåglar som väljer aspen som deras hemträd därför att de har sina bon i hålen. Aspen är ett mjukt virke att skulptera ett hem för till exempel för en hackspettsfamilj.

© Heikki Hellman 2012-09-18