Jag pratar med en av dem för hon ligger så nära att hon kan höra mig och göra stygn. Det såg jag när hon kom mig mycket närmare. Så att hon verkligen var inom skräck och räckhåll. Men hon brydde sig inte på riktigt och hon var doktor. Hon tänkte om man kanske skulle gilla det, att hon kom så nära inpå. Men såhär var det: Jag hade stått och sett på väggen jag nu kunde hålla i min hand, brand, tydliga nervskador. Hon verkade inte märka ett skit av, vad ska man kalla det, det stora svarta efter en eld. Och det var därför hon inte förstod mig. Hon ville inte berätta sin historia som om den var ny.

Hon hade en kväll på en klubb verkligen pratat med Pearl, och hon skulle från och med nu se mycket knallröd och trött ut. Så trött var livet för henne, alltid. Den privata personen som helt ofrivilligt hade fått sin karriär inställd och drog sig tillbaka. Som fanns någonstans långt där inne. Alldeles förnuftig och klar i tanken. Vi visste ju hur Pearl var.

Men hon frågar ingenting, och hon låter rummet sy och eka tyst. Så ivrig att aldrig mer nämna just detta. Och det blev väl hennes fall att Pearl var så tvär. Och otillgänglig, kanske till och med grälsjuk. Jag ville den här gången diskutera en lång, uthärdlig historia. Men munnen är kanske förseglad. Och tillräckligt öppen för att dra in hennes blöta lufts symaskin.

Hon svarade knapphändigt som en deejay och låter musiken tala, och inget berättades. Fastän sångerna, de hade många verser, och versaler. Så hon höll tyst för vad hon skulle berätta, och vad hon visste. Hata var ett starkt ord. Vad han gör och skriver och hans rubriker. Därför att det var en sådan katastrof. Och vi visste faktiskt inte att det var uppdelat i historiska satser, att det var det här vi hade pratat om den gången.

På populära promenaden som det är få förunnat att ta, till den yttersta perceptionens dörrar. Hon visste knappt vem som fanns där på andra sidan förresten, andra sidan väggen, andra sidan telefonlinjen... Själar... och inte vem hon själv var. Men hon vet att hon kan höra hans nervsystem när hon är ung.

Kedjerökande och för att komma över. Är på väg att tappa sin attraktiva. Sin begåvade röst och får snart en ny chock av den här lätt förståndshandikappade med arga lappar, arga fakturor. Jag vill få henne i säng med enerverande energier...

Och lunnefåglarna som fick de smulor som låg kvar på kudden. I hotellrum långt bort i släckta stan. Ett gammalt bröd och Scandinavia Hotel med sina biljardbord. Gamla människor som inte alls... De här människorna kunde inte röra henne. Varken hennes pratröst eller sångröst. Varken halsen på hennes fiol.

De var så mycket äldre. Och de var döva! Han hörde inte telefonen där han stod kupad. Han kunde inte läsa det nya brevet. Han visste inte om de tog illa vid sig. Förlorar han sin sällskapliga röst?