Den dagen då tiden stannar upp, när du vänder dej om och ser att du inte längre är där du var när du började gå. När du inser att alla du trodde stod bakom dej tog av på förförra avfartsvägen. Då mörkert sakta sluter sej om din kalla kropp och du
förförsta gången känner att du är ensam.

Du vänder dej om för att försöka hitta vägen tillbaka, men förjävels. Du famlar i mörkert. Du har ingen aning om var du ska gå, var du ska vända dej och du ser ingen som kan peka åt rätt håll. Du trampar på stället. Du bara står där och stampar samtidigt som du känner hur marken blir mjukare och mjukare. Du börjar sjunka ner i resultatet av din egen ångerst.

Du skulle gjort som Hans och Greta, strött ut brödsmulor längs vägkanten. Men kanske hade de redan nu varit bort blåsta. Du skulle vaktat på din rygg och inte varit så oskyldigt blåögd, då hade du i tid sätt dem vika av bakom din rygg. Nu står du där i sörjan och ingen kan hjälpa dej upp.