Den första juli.
"Kärlek". Vad betyder detta ord? Små, enkla saker?

En telefonuppringning, göra en tjänst utan orsak, ej beräknande, osjälvisk, godta henne sådan som hon är, lyssna på sitt hjärtas röst, utan att utöva påtryckning, se på på henne med hjärtans ögon, med en levande själs ögon.

Talförmågan, orden kan ljuga men ögonen ljuger inte. Om kärleken inte bor i oss saknar vi allt!

Den fjärde juli.
Min käras namnsdag. Jag mötte henne med våra vovvar. Jag hade jordgubbar som gåva till henne. Vi gjorde en promenad till hundpark. Hon är blek, men hon ler. Hon har gått ner i vikt, hon är chic i sina mörkblåa shorts.

Plötsligt fattar jag att tankeutbyte, ord mellan oss inte mera finns. Det finns inga vettiga tankar. Jag lägger märke till att det har varit så redan många år, fem år och längre. De senaste åren har ilat fort! Det känns underligt att fatta att vi inte diskuterar, vi är som två stumma, ljudlösa. Jag är nära bli panikslagen.

Allt detta har för mig varit frustrerande. Först nu börjar jag fatta detta. Jag har levt och lever fortfarande i en posttraumatisk chock, nästan ensam utan någon annans hjälp eller tillsyn över mitt välmående. Snarare har det hänt så att jag har fallit nästan helt i glömska. Jag stör ingen när jag förlorar mig i mina tankar! Kanske "de" inte vet hur komma mig in på livet? Död och stora förluster brukar helt blockera människan. Att möta sorgen är inget nytt, inte heller lätt, man blir stum, det är svårt att uttrycka sina känslor.

Jag tog fram fotona av henne. Fotominnena, man kan inte vara ointresserad av dem. Jag kom ihåg soliga dagar, ett fint liv som vi dock har upplevt. Jag spelade och sjöng några sånger. Jag brast igen i gråt. Mitt öde gjorde mycket ont i mig. Redan under många år när jag i mina samma bekymmer spelade piano tog jag igen till lipen. Då kramade hon mig och yttrade: "Inte gråta Heikki, låt oss inte gråta"!
Det skar mig i hjärtat, att hon hade fattat att hon redan hade insjuknat allvarligt, kanske hon ville att jag inte skulle fatta det.

Den tionde juli.
Det känns som att man smälter i julis hemska hetta, dag och natt i svett, rullar sig i fuktig säng.

Jag är främmande språks "slukare", jag hamstrar ordböcker, jag är en hamster, en som passionerad smakar, suger, frossar, jag rent av äter ord och funderar samtidigt på deras ursprung. Varför gör jag det? Min kollega, läkare och författare Claes Andersson skrev i HBL julidikter. "Jag är ditt ansiktes vemod"! Det passar på mig också riktigt bra. Jag tror att jag försöker skaka av mitt eget vemod.

Femtonde juli.
Karin, läraren i franska sände mig sin vänliga kritik av min fjärde diktbok "I vinden vaggande rasslande rö"

"Jag läste genast din diktbok. Dina poem fängslade mig. Jag kunde inte lämna boken innan den var slut. Det kändes som att jag begår en synd om jag gjorde det. Varje poem gav så enormt mycket att jag skulle ha kunnat stanna vid poemet och reflektera men jag kunde inte ge mig till tåls. Din poesi sög mig så totalt.
Dina poem stoppar livet i dess vardag. De tvingar dig att tänka många saker och ting på ett nytt sätt. Vad är verkligen viktigt i livet. Det känns härligt att du öppnade mina ögon. Jag blundade. Dina poem påverkade och de gjorde mycket ont i mig i positiv mening. De förmedlar enorma känslor och de är obeskrivligt berörande.

Du har fått en stor gåva att kunna uttrycka tankar försynt och diskret. Jag beundrar din förmåga att använda ord. Ordet har en enorm styrka när det används på ett rätt sätt. Tack!"
"Je te remercie de tout coeur" ! Karin

© Heikki Hellman 2012-09-25