Det fanns bra dagar med Hippien också. Det ska, i rättvisans namn, inte förnekas. Varje historia har sin logik, men också sina undantag.

Dagen när vi riggade för konserten i samlingssalen var en sådan dag. Vi satte upp vårt PA och syntarna och kopplade sladdar i bästa samförstånd utan att störa de akademiker som droppat in under tiden. Vi beslöt uppskjuta vår soundcheck till dagen därpå, av hänsyn till den grupp som bokat lokalen. Jag trodde först de hade samlats för en föreläsning, eftersom samtalsstilen var så intellektuell. Men när röstuppvärmningen kom igång förstod jag ju att det var fråga om en körrepetition.

Vi satte upp affischer runt väggarna, när vi nu ändå var där. Några av dem improviserade Hippien fram på plats, till exempel den med trädkojan, blåspöket och eldanden. Verkligen en pärla i hans stil. Jag föreslog att vi skulle trycka upp den i större format på färgkopiatorn och hänga ut den på stan som reklam. Kanske med en rödvit sol i bakgrunden? Hippien verkade för en gångs skull positiv till min idé.

När vi gick hem fick jag stuva ner barnen i varsin tygkasse, eftersom jag skulle transportera en massa notställ och andra smågrejor som Hippien befarade skulle bli stulna om de var kvar i lokalen över natten. Sonen rapporterade att han låg rakt i alla fall, och att han kunde andas fritt. Dottern sa ingenting. Båda var dock vid liv när jag packade upp dem i bilen.

På vägen hem funderade jag en del över blåspöket och eldanden, de demoner som regerade Hippiens själstillstånd. När spöket var i stigande blev han introvert och sur, tillbringade dagen med vedhuggning och muttrande om mänskligheten. När elden brann visade han däremot sin extroverta och excentriska sida i all sin glans, jammade hela natten och körde över alla medmusikanter. Inklusive mig, förstås. Men jag var ju van.

Kanske var det här en av de sällsynta dagarna, när spöket och elden balanserade varandra i harmoni.