När alarmet går igång sträcks din arm ut i nattduksbordets riktning. Fingrar famlar, målar linjer i dammet, finner sedan mobilens släta yta och trycker på måfå tills ljudet tystnar.

Hade ditt medvetande rest sig ur sömnens skuggor, hade det talat om att du faktiskt inte har någon aning om du har tryckt på stäng av eller snooze och idag kan du verkligen inte komma försent – det gjorde du senast igår. Men sömnens grepp är orubbligt och inga sådana tankar finner fotfäste. Du flyter tillbaka in i scener som du kanske inte skulle ha kallat mardrömmar, men behaglig sömn var det länge sedan du upplevde. Dina drömmar kläs i besynnerligheter som du inte ens där, på plats, kan riktigt förstå.

Du har såklart bråttom till jobb. Det är en bit kvar till gryning, men bussen har gått för länge sedan och ditt enda hopp är bilen. Du är inte sådan som tar bilen vart du än ska, men det är ändå just det du gör. Benen och fötterna rör sig så långsamt och bussen går alltid långt innan medvetandet har lyckats frigöra sig från sömnens illusioner. Hastighetsmätaren pressar sig upp mot 130 men ändå tycks du inte komma någonvart. Som om omgivningens kuliss inte matchade bilens fart. Och sedan står du där, utan förvarning, med fötterna mot tramporna på en gammal och rostig cykel. Motorvägens backe är brant och tycks oändlig, kedjan kärvar, asfalten är mjuk och lerig. Kulisserna rör sig nu knappt alls. En utdragen signal bakom dig chockar din kropp full med adrenalin och när du vänder dig, ser du pendeltåget komma rusande mot dig. En signal till och du hör dånet av hjulen mot rälsen men du kommer ingenvart alls. Cykelhjulen snurrar inte längre, de har slukats av gyttjan mellan spåren. Och det är då du inser att din enda räddning är att släppa taget, att låta dig omslutas och tillåta dig själv att sjunka ner i leran, helt och hållet. Du förnimmer pendeltågets underrede alltför nära din hjässa, känner vinddragets skarpa kniv nudda din hud, sedan är du under ytan, i tystnaden.

När alarmet går igång igen sträcks din arm ut i nattduksbordets riktning. Fingrar famlar, målar linjer i dammet, finner sedan mobilens släta yta och trycker lite på måfå tills ljudet tystnar. Din puls drivs fram som av raketbränsle, farligt nära en explosion, och det andetag du tar när ditt medvetande skymtar vakenhetens ljus är skarpt. Som om du hade återvänt från döden.