Du borde kasta på dig de första kläder du hittar bredvid sängen medan du rusar mot dörren. Men du sitter kvar på sängkanten och försöker få hjärtat att sluta banka på revbenen som om det försökte bryta sig ut. Det är då du kommer på att din syster fyllde år igår.

Fan.

Du är den typen som alltid håller koll, som ringer och gratulerar på rätt dagar. Men ändå är det tredje födelsedagen du missat i år. Du måste ringa henne, du måste ringa henne igår eller åtminstone senast just nu, genast. Men det går inte. Hjärnan känns kletig, trög och du är rädd att du inte hade kunnat formulera en enda mening. Det kommer att gnaga på dig hela dagen och du kommer att låta det gnaga – det är inte mer än rätt, du förtjänar det straffet – men ikväll kommer du att glömma det igen.

Du stapplar till badrummet med ryggen böjd och höfterna stela, kisar mot spegeln. I det blanka glasets tavla skymtar du något som ser ut som en karikatyr av dig själv, med ofokuserad blick, rödflammig hud och hår som borde ha färgats om för flera veckor sedan. Kallt vatten mot ögonlocken och svullnaden går ner tillräckligt för att ögonen ska kunna arbeta i tandem igen. Du stapplar vidare mot köket. Vid köksfönstret finns ett överfullt askfat och ett tomt cigarettpaket. Det är då du kommer på att du skulle gått ut och köpt ett nytt paket igår ikväll.

Fanfanfan.

Du rotar i askfatet och äcklas men hittar en halvrökt cigarett, tänder den och äcklas.Tankarna målar ett alldeles nytt, oförstört, oanvänt paket att öppna - med cigaretter som inte är halvrökta redan - och eufori rusar genom din kropp, som om du hade vunnit på lotto. Cigaretterna är din enda fungerande anti-stress-medicin. Det enda som oljar hjärnan nog så den slutar gnissla och kärva, så att du faktiskt kan rusa iväg om morgonarna. Du måste verkligen rusa iväg. Du måste göra det nu meddetsamma. Men du drar några bloss på fimpen, röker den så långt det går innan den åter får bli avfall. Du är verkligen inte typen som desperat röker fimpar från överfulla askfat. Men det är just det du gör ändå.

Du vaknar med ett ryck av att telefonen ringer. Du har ingen aning om var du är eller varför du är där men nacken gör vansinnigt ont där den sträcks så att hakan nuddar bröstet. Det är då du inser att du borde ha varit på jobb för länge sedan, köksklockan berättar att du förlorat en hel timme. En blick mot mobilen och jodå, det är därifrån samtalet kommer. Paniken växer sig så stark att du inte ens tänker tanken att svara. Istället kastar du på dig de första kläder du hittar, rusar ut genom dörren, glömmer mobilen, rusar tillbaka igen för att hämta den och springer med skosnörena oknutna till bilen.