splitter kvar från när glas gick i kras och min oas gav sig av med en prick på min graf

men när tid smälte bly välte byar av minnen
en sorti växte fram likt ett skyfall ur himlen
plötsligt och tydligt
förvånande så
då jag alldeles nyligen tågat på tå
men ingen tid spills åt att ögna min skörd
när förmågan att så än vill göra sig hörd

imman på rutan blev droppar som utan en dimma i rummet kan smälta och rinna

ja, nästan försvinna


och jag ser åter klart

från mitt fönster